Jalie-jeans – första försöket

Ibland ska saker och ting bara funka. Det är faktiskt inte så ofta, så det gäller att njuta när så är fallet. Jag har just slutfört ett par jeans, från Jalie och de blev i det närmaste perfekta! Det som inte riktigt är hundra är att jag glömde gylfskylten och eftersom den ska sitta fast i linningen går det inte att sätta på den i efterhand. Det innebär också att omlottbiten längst fram, där knapphål och knapp ska mötas, är lite i minsta laget. Men bortsett det är byxorna helt grymma!

Här fånar jag mig lite bara och försöker se i kameran om byxorna sitter så pass bra som jag tror. Det konstaterar jag sen att de faktiskt gör och, när jag insåg missen med gylfskylten, så sydde jag lite fusksömmar kring gylfen och bedömde projektet som färdigt.

Dekorsömmarna har jag gjort på ett nytt sätt. Jag har nämligen sytt med dubbel tråd! En grå och en turkosaktig, vilket blev snyggt, men jag måste avvakta hur hållbart det är. Kanhända kommer trådarna att ge sig. Jag har lekt lite med trådspänningen, men det känns lite småvanskligt ändå.

Tyget är köpt på Myrins, i en sån där ”köp tyg per hekto-låda” som de har. Tyvärr tror man ofta att tygerna då ska vara prisvärda, vilket ofta inte är fallet. Dessutom har de ofta lite skavanker, men det här är riktigt bra. Dock trodde jag under hela processen att jag sytt mig ett par svarta byxor, men när jag har på mig dem idag, ihop med svarta skor och svarta plagg på överkroppen, inser jag att de faktiskt ändå är blå. Där ser man.

Här leker jag lite mer och har fått till de där markeringarna på gylfen, som normalt ska hålla skylten på plats, men nu bara är fusk. Fast det känns som om man saknar något om de inte är där!

Här ser brallorna också jätteblå ut, men det gör de inte normalt.

Linnet är också hemsytt. De senaste veckorna har jag sytt plagg på plagg i trikåtyger som legat i hyllorna i flera år. Många har varit inhandlade för att bli pojktröjor, men så har inte allt gått åt och tygerna har blivit liggande. Så nu har jag nattlinnen, trosor, en behå, yogabyxor och som här, ett linne med galna fåglar från Pixar. I love it!

Naturligtvis planerar jag redan nästa par jeans, men först måste jag nog fokusera lite på mitt hem.

Diplomat lady

Det här är verkligen inte någon fantastisk bild, men kanske anar man ändå en ganska lyckad klänning, där bakom suddet?

Det är så roligt att sy kläder igen! Den här klänningen har jag haft planerad i ett par år. Tyget är en smalspårig babymanchester från GeKå i Morjärv, Norrbotten. Jag köpte det första gången jag var där, så det är väl drygt tre år sedan nu? Mönstret är Lisette 1878 (Simplicity) och kallas för ”Diplomat dress”, köpt från Fagert, också det för många år sedan.

Några småändringar i mönstret har jag gjort. Det är en söm tvärs över bysten, som jag fick sänka några centimeter, i och med att bystinsnittet sitter i sömmen. Sen lade jag på lite vidd under midjan så att den skulle släppa greppet om höfterna.

Behöver jag säga att jag är nöjd? Fick flera kommentarer när jag hade klänningen på mig på jobbet i veckan och ihop med lite värmespol-lockigt hår och klackskor blir det här perfekt. Har redan en ny variant planerad, men det blir en sommarklänning.

För att piffa en redan piffig klänning sydde jag ett sicksackband över mitt-fram-sömmen på framstycket under bysten och sedan tre små knappar på framstycket ovanför sömmen. Blev faktiskt jättebra!

Namaste

När sydde jag kläder sist? Alla dessa vantar som stickats och sen har det sytts lappteknik. Allt är så himla roligt i sig, men nu har jag faktiskt haft lite klädsömnadstid!

Jag var på en liten yogakurs i helgen och insåg att jag behövde något som lätt skulle gå att ta av under tiden man yogade, när jag blivit varm. Dessutom behövde det vara något som satt på plats och inte kunde fara över huvudet när man exempelvis gör Nedåtgående hunden. I helgen började en modell växa fram och när jag insåg att jag hade både mönster och tyg var det bara att sätta igång.

En pingvintopp som ursprungligen kommer från en Burdatidning har fått agera grundmönster. Jag har tagit av den ordentligt på längden och satt en mudd längst ner istället. Då sitter den som den ska och far inte omkring. Ärmarna är kortade och har fått muddar längst ner, som dock inte drar åt något att tala om, utan mer är ett avslut.

Tyget letade jag fram ut gömmorna och är en underbar viskosjersey. Färgen är ju kanske inte superintressant, så jag piffade till det hela med dekorsömmar i en ceriselila.

Jag är redan störtförälskad i toppen och den var perfekt att träna yoga i. Nu jobbar jag redan på nästa topp, som kommer att bli blå och ha kort ärm och eventuellt längre mudd längst ner.

Det är så vansinnigt roligt att ha hittat tillbaka till symaskinerna! Snart två plagg klara i år! (Förra året blev det 30 plagg!)

Lite symaskinstid

Under hösten har mina symaskiner stått. Inte hela tiden, men länge. Istället har jag stickat nio par vantar och stressat. Men senaste tiden har jag längtat lite efter att sy igen. Samtidigt har det tagit emot att påbörja projekt, så jag har ändå legat lågt. Men så kom jag på att jag ju kunde jobba lite på sängöverkastet till vårt rum! Jag quiltar det och hade inte jättemycket kvar. Så jag tog ett tag i det under lördagen och söndagen och nu är det väl egentligen bara kanterna kvar.

Men så såg jag också att Craftsy hade rea! Då kunde jag inte motstå en kurs om att sy små tavlor i lappteknik. Så jag köpte kursen och när jag sedan sprang förbi en ram hemma, från Ikea, drog jag igång.

På den här har jag klippt ut tygerna och limmat fast det på underlaget. Sen syr man fast med raksöm eller någon annan rolig söm. Som grädde på moset blir det oerhört snyggt om man syr med broderitråd för hand, men jag hade ingen broderitråd sydde därför allt på maskin.

De här två har mer traditionella. Den ena är bara remsor på längden och tvären, men i lite olika tjocklek och stil. Den andra är baserad på den mer kända quilttekniken ”log cabin”, fast man gör också här remsorna i olika tjocklek och går lite loss hur man vill. Superkul!

Väl färdigt blev det så här. Gick snabbt och lätt och var jättekul. Jag kommer absolut att jobba vidare med de här teknikerna. Waldemar blev naturligtvis superinspirerad och det skulle inte förvåna mig om vi på sikt syr ihop något liknande till hans rum när vi är färdiga där.

Nedräkning… snart börjar det

Från och med den 1 november drar den igång. Den byxfria vintern!

Förra året beslöt jag mig för att inte arbeta i jeans under januari månad. Den idén formade om sig så pass att jag inte hade jeans eller långbyxor förrän i mitten av april! Tajts, mysbyxor och träningskläder undantas, men i övrigt är det kjol och klänning som gäller. Och nu kör jag igen, fast med start nu på onsdag.

Så symaskinen går varm. Så klart måste jag ha lite nytt att plocka fram under den här perioden, men sen finns det ju en del som legat i lådor en tid och som är roligt att ha på sig igen.

Så vem har tid att jobba nu???

I vinter ska det inte frysas

I somras fick jag ett mönster på vantar från barnens farmor. Hon hade hittat det i någon gömma och undrade om det kunde vara något för mig. Jag har aldrig stickat vantar, men tyckte att modellen var fin och verkade relativt enkel. I samma veva handlade jag också ett färdigt garnpaket i garnaffären i Kalix, så nu jäklar skulle det stickas vantar.

Härom veckan startade min vantstickarhöst med garnpaketet från Kalix. Modellen var jättesöt, men mönstret ganska pilligt. Det var ett oerhört räknande varje varv, men samtidigt är det så kul att sticka med mönster, så det var nästan omöjligt att lägga stickningen ifrån sig. Det var nästan så att jag blev glad när jag blev sjuk, för då orkade jag just inte annat än att sitta framför tvn och sticka. Ofta hade jag sällskap i knäet…

Ni ser vanten nere till vänster i bilden. Där är den nästan klar, jag har några varv kvar på tummen bara. Nu är båda vantarna så gott som klara, men behöver fixas lite i nederkant. Dessutom blev tummarna lite tajta, men kanske blir det en julklapp till min systerdotter (nej, hon läser inte min blogg).

Nu har jag satt igång vantmodell nummer två, den som jag fick mönster till av min svärmor. Det är en enklare modell, eftersom mönstret är regelbunden och man kan nästan räkna ut på förhand hur nästa varv ska bli. Men det är fortfarande galet svårt att lägga stickningen ifrån sig, för jag vill bara köra ett litet varv till för att se hur det blir. Och sen ett till. Och ett till… Sen är det kul med vantar för att det går rätt fort. Nästa vantpar ska jag dessutom testa att sticka med sk ”magic loop”, så stickar man båda på samma gång.

Jag har inte sytt mycket det sista, för vi håller på att renovera sovrum. Nu är Gröna rummet inte längre grönt, utan mer nougatfärgat och till helgen ska jag tapetsera. Sen ska det bli vårt nya sovrum och jag får dra igång nästa renoveringsprojekt, nämligen att fixa sönernas rum. Ingen rast, ingen ro. Då är det skönt att ändå få handarbeta lite framför tvn.

Afrikansk gammal skåpmat

När vi flyttade in i vårt hus lät vi behålla en del gamla saker, i och med att det var ett dödsbo. Bland annat behöll jag ett vitt linneskåp, fyllt med lakan, dukar och annat. Ur ett syperspektiv var det inte så mycket som var roligt och spännande, men där fanns det här Afrika-inspirerade lakanet, som jag direkt lade åt sidan. Sedan, för ett par år sedan, satte jag äntligen saxen i tyget och fick mig ett par vida, smågalna sommarbyxor.

Linningen är bred och skön och hålls uppe med hjälp av två knappar. Jag, som egentligen inte är någon fan av byxor med gubbveck, har sytt inte mindre än två på varje sida på den här modellen och är faktiskt riktigt nöjd med det. Rymliga fickor fram, men inga bak funkar bra, även om en passpoalficka bak hade varit pricken över i.

Modellen är riktigt vid i benen och hålls in med knytband längst ner. Kanske är de i galnaste laget för att ha på jobbet, men idag, men som här, när jag är på ungdomsavdelningen, då funkar de perfekt, tycker jag. Fast jag har inte bara linne på jobbet, utan en skjorta över. Någon måtta på galenskaperna får det vara.

Så häpp, så här kan man tramsa innan låntagarna har hittat in i lokalerna! Och med tanke på att det är mer än två år sedan jag sydde byxorna är det verkligen på tiden att de får se bloggvärldens ljus!

Mönster? Egenritat! Det är inte så ofta mina mönster är det, men den här modellen har jag faktiskt lyckats med! Om man nu får säga det själv.

Men? Är det Vega?

Vega och jag sitter på Råda Bot, veterinärmottagningen som tidigare besiktigat Vega innan hon flyttade in hos oss i mars. Vi är där för att visa upp en böld som hon har under käken. Antagligen har vår tjej varit i slagsmål någon gång innan vi for till Norrbotten, för sedan har hon varit en sömnig innekatt hos mina föräldrar och där har inget hänt. Däremot har hon haft lite dålig aptit och dragit sig undan ganska mycket. Hon har ju inte varit hos dem innan, så de visste inte vad de skulle förvänta sig och har därför inte varit oroliga.

Väl hemma har vi ett otroligt gos-kalas och jag känner den där knölen. Den är stor och jag blir genomsvettig av oro. Hon är inte riktigt sitt vanliga aktiva jag och har under helgen inte ätit ordentligt och har börjat gömma sig. Hon har tveklöst ont och mår uppenbart inte bra. Så på måndag morgon packar jag in katten i buren och åker till mottagningen. Där blir vi sittande ganska länge, men får sedan träffa en veterinär som känner på henne. Helt klart en böld och den ska tömmas och sättas ett dränage på.

”Hur gammal är hon?”

Jag svarar att jag inte riktigt vet, för hon kommer från Göteborgs Djurskyddsförening. Det är då den kommer, frågan. ”Men? Är det Vega?”

Hon minns vår katt. Hon, som träffar mängder med katter varje dag! Vi pratar om vår oerhört trevliga katt och jag berättar om hur självklart det var att vi skulle ha henne, efter att hon blev så nyfiken på pojkarna. Att hon sover hos dem och busar med dem och att det är jättejobbigt nu när hon inte mår bra.

Sen lämnar jag henne där och låter Henrik och grabbarna hämta en nyopererad kisse. Det är inte roligt. Hon är vinglig och undvikande. Hon sitter och stirrar in i en vägg och Henrik tycker att det är obehagligt. Och hur ska hon kunna äta och dricka med tratten?

Men katter är överlevare och när jag kommer hem efter att ha jobbat kväll är Vega piggare igen. Hon kommer mig till mötes och vi kan gosa lite. Nästa morgon får hon antibiotika i leverpastej – mums. Sen ska vi tvätta såret och hon spinner sig igenom hela behandlingen. Det är som att hon förstår att saker blir bättre nu. Hon hanterar tratten med värdighet och går ut så fort hon kan. När hon inte har kärlekskalas med sin familj, förstås. Hon äter och dricker visserligen med lite stök, men vad gör det. Aptiten är tillbaka och vi känner igen vår prinsessa igen.

Imorgon ska dränaget bort!

När storebror vill sy kläder

Det senaste året har Waldemar fått ett stort intresse i kläder och flera gånger har vi sytt något som han har designat själv. Det här är vårt senaste alster. En stor t-shirt (och galet lång) i vit bomull, med svarta axlar, ärmar och huva. Texten ”What ever” har han också beslutat att han skulle ha.

Sen har Waldemar fått upptäcka att vita kläder kan innebära en hel del svårigheter – tischan ligger till exempel mest i tvättkorgen. Men den är en tveklös favorit hemma!

Han har varit med och sytt flera sömmar, inklusive med overlock den här gången. Trycket har han knåpat ihop själv, även om hans ömma moder höll i kniven när bokstäverna skulle skäras ut.

Nu ska vi få ihop en planerad t-shirt till Gustav också, bara vi hittar rätt grön trikå!

Intensivt i trädgården

Fint väder innebär ofta mycket jobb utomhus. Jag har tröttnat lite på den stora rabatten på baksidan, som är så oerhört tungarbetad, och har börjat om. Det innebär bland annat att Henrik och jag har gjort en stor rensning längst ner i trädgården, där vi har grävt bort en hel del gammalt. På sikt ska det planeras ett gäng nya buskar där, men också en del av det som idag står i den stora rabatten.

Men allt kan inte stå där. Så jag tänkte först att vi skulle snickra lite odlingslådor, men kompisen Kristina föreslog pallkragar. Enkelt, något dyrare, men är lätt att skaffa, sätta ihop och jag kan göra det mesta själv.

Sagt och gjort. Waldemar och jag tog en sväng till Biltema och köpte fem pallkragar, som jag sedan satte igång att måla med liv och lust. Tidigare under helgen hade jag målat jordgubbslådan och dalialådan i svart fasadfärg och det blev verkligen jättesnyggt. Så nu måste ju pallkragarna också bli svarta! Jag fick lite målarhjälp av äldste sonen också, så allt behövde jag inte göra själv.

Här har jag redan börjat montera ihop lådorna. Det blir väldigt tydligt att vi kommer att behöva gräva ut lite i marken, men det får vänta lite. Lådorna ska målas på insidan också och sedan också täckas med plast, för att få längre livslängd. Jag tänker mig två lådor i höjd, men på mitten kommer jag att sätta en låda till, som en brudtårta ungefär, för att få mer liv i planteringen. Sedan ska så mycket som möjligt flyttas dit: två Superstar-rosor (borde ha en tredje), en Nostalgie-ros, en Flower carpet-ros, salvior, gullstavarna från farmor, gulltörel, lavendel och lite annat. Jag har rätt mycket nävor i rabatten, men många kommer nog få flytta ner i trädgården. Det ska hur som helst bli oerhört roligt när det väl är dags att plantera!

Här ser man också den nymålade lådan med dalior. De har i år fått sällskap med två olika klöver som ger lite karaktär. I år blir det också spännande att se hur höga daliorna blir, när trädet som skuggat dem tidigare nu är borta. Det gillar de nog, för jag har redan knoppar!